Det stoltaste bladet i Nya Elfsborgs minneskrans vreds år 1719, då dess skarpa belägring af Tordenskiold inföll. Två år förut hade den nämde danske sjöhjelten vexlat skarpa skott med fästningen och då förlorat två galerer; men det var den 21 Juli 1719 han på fullt allvar kom, med flera bestyckade örlogsfartyg, och lade sig bakom Aspholmen, hvarifrån han sände bref till kommendanten på Nya Elfsborg att gifva sig.

Denne kommendant var öfverstelöjtnanten vid Elfsborgs regemente Johan Abraham Lillie, en fyratiofyra-årig karolin med erfarenhet från Helsingborg, Gadebusch, Stralsund och Norge. Brefvet från Tordenskiold sände han ouppbrutet tillbaka, med helsning, att "om herr schoutbynachten hade något att andraga, skulle han vända sig till guvernören i Göteborg; ty från Elfsborg ämnade man svara honom endast med eld.

Ännu en gång sände Tordenskiold ett bud, denna gång med en muntlig helsning, att som Gud gjort de danska vapnen lyckliga, så vore han på sin konungs befallning kommen att äfven taga Elfsborg, hvarifrån han dessförinnan ej ville afgå, och emedan de å ömse sidor igenom tappert fäktande inlagt ett beröm, "hvarav hele verlden maatte have at sige", så kunde fästningen till besparande af blodsutgjutelse med heder genast uppgifvas. Härpå svarade Lillie, att han ämnade med Guds hjelp försvara den fästning, hans drottning (Ulrika Eleonora) förtrott honom; "att gifva upp en fästning, som kan försvaras, är alltid ett skälmstycke, och vill herr schoutbynachten spara blod, så är säkrast, att han går sin väg igen, emedan man på Elfsborg är fast resolverad att till dess försvar låta sista blodsdroppen rinna, hvaraf herr Tordenskiold torde sluta, att han aldrig mer bör nämna kapitulation eller sända flera bud, ty man tänker ej vidare respectera hvit flagg eller trumpet, utan låta skjuta i grund ehvad fartyg som härefter förekommer", tillade han. Nu började ett fyra dagars häftigt bombardemang, hvilket anställde stor skada, så väl på fästningens murar som inom besättningens leder, i synnerhet som flera kruttunnor och bomber inom fästningen itändes och exploderade, spridande död omkring sig.

Till sist voro bröstvärnen nedskjutna och fästningens kanoner, genom den oupphörliga eld de gifvit för att korsa fiendens, obrukbara, och nu väntades stormning. Lillie gjorde sina förberedelser för att bröst mot bröst mottaga fienden: alla gevär sattes vid brecherna och besättningen fördelades så, att en del skulle endast ladda och de öfriga skjuta. Af alla officerarne tog han deras hedersord att förr dö än gifva sig.

Men emellertid nalkades hjelp i yttersta nöden. Den bekante tappre öfversten Georg Bogislaus Staël von Holstein hade i all tysthet natten till den 24 Juli låtit på Hisingssidan uppkasta ett batteri, hvarifrån i dagningen fyra kanoner började sända glödande morgonhelsningar till den från det hållet obetäckta danska flottan, och detta med den verkan, att den samma, ytterligare påskyndad af elden från fästningen, måste med stor förlust draga sig utom skotthåll.

Sex veckor härefter blef Lillie upphöjd i friherrligt stånd samt följande året befordrad till öfverste. Hans friherrebref, bestående af sex pergamentsblad samt med det Lillieska vapnet afmåladt i bjerta färger, förvaras nu mera bland de historiska samlingarne i Göteborgs museum, äfvensom de tacksägelsebref, han för sitt tappra försvar erhöll från drottning Ulrika Eleonora samt hennes gemål, då varande arfprinsen af Hessen.

Minnet af Elfsborgs belägring och tappra motstånd lefver ännu hos befolkningen vid vestkusten, och ännu kan man der få höra yttras: "de danske plocka inga svenska lilier", ett ordstäf, som anses syfta på Johan Lillies uthållighet och mod.

Nya Elfsborgs fästning såsom försvarsplats är nu mera blott ett minne.

Till badorten och förfriskningsstället Nya Elfsborg färdas nu Göteborgs invånare, för att andas frisk hafsluft efter dagens äflan och arbete. Så var det ock en vacker sommarafton i fjor, då den som skrifver dessa rader besökte före detta fästningen, 153 år på dagen från den dag då Johan Lillie här vid kulornas musik stod med tänd lunta och nöp till fingrarne på dem som grepo efter vestkustens nyckel. Nu ljödo här Offenbachska toner, glada och lifliga grupper sutto i cigarrmoln vid sin punsch och sitt seltersvatten; men midt ibland dem stod det gamla fyrkantiga tornet med fem och tjugu Tordenskioldska kulor i sitt bistra anlete och såg "dagens flygtiga löjen dansa i sidensko öfver kämpens graf".

Källa: Birger Schöldström (81, Svenska Familj-journalen, Band XII, årgång 1873).